Vi kan inte låta ryska luftrumskränkningar bli vardag

När gränser testas – och vi ser på

När ryska MiG‑31‑plan nyligen kränkte estniskt luftrum vid Vaindloo kände jag en ilska som brände till. Inte bara för att det hände, utan för att vi riskerar att vänja oss vid sådant beteende. Detta är inte första gången Ryssland testar våra gränser, och det kommer inte vara den sista. Frågan är: hur länge ska vi acceptera det?

Det är lätt att se på händelsen som bara ännu en rubrik i en lång rad. Men bakom dessa kränkningar ligger en medveten strategi. Ryssland använder sitt flygvapen – och nu även drönare – för att pressa, provocera och normalisera gränsöverträdelser. Och varje gång vi “bara” protesterar, utan att tydligt markera konsekvenser, förskjuts normaliteten.

Polen – påminnelsen om att detta inte är unikt

Tidigare i år inträffade en liknande händelse i Polen. Ryska drönare kränkte det polska luftrummet, vilket ledde till omedelbara konsultationer med NATO och visade tydligt att intrång inte kan ignoreras. För Polen var det en påminnelse om att kränkningar inte bara är teoretiska problem – de påverkar säkerheten direkt och skapar osäkerhet bland medborgare och grannar (AP News).

När jag ser vad som hände i Estland kan jag inte låta bli att tänka: om vi inte drar en tydlig linje nu, när gör vi det då? Hur många fler kränkningar ska behöva ske innan vi inser att detta är ett mönster, inte ett misstag (Reuters)?

Tid för klarspråk – och handling

Jag tycker att det är dags att tala klarspråk. Vi kan inte nöja oss med att registrera intrång, protestera diplomatiskt och gå vidare som om inget hänt. Vi måste våga säga att varje intrång är en attack mot vår gemensamma säkerhet och suveränitet. Att stå på sig i praktiken betyder att agera konsekvent, så att varje provokation har verkliga och märkbara konsekvenser. För annars riskerar vi att dessa kränkningar blir den nya vardagen – och då har vi redan förlorat mark.

Det här är inte ett rop på panik. Det är ett rop på beslutsamhet. Vår säkerhet i Östersjöregionen och i hela EU hänger på att vi markerar tydligt, både militärt och politiskt, varje gång vår gräns testas. Estland förtjänar det. Polen förtjänade det. Och vi själva kommer att förtjäna det den dag vi utsätts.

Frågan är enkel

För mig är frågan enkel: vill vi leva i ett Europa där stormakter kan flyga in över våra gränser när det passar dem, eller i ett Europa där suveränitet faktiskt betyder något? Svaret borde vara självklart.